Kontakt

Kontakta Commander: commanderslog [at] hotmail.se

tisdag 30 november 2010

Sea Power Korea - Insatsen höjs, när synas korten? - Uppdaterad 2

Under dagen lämnar USS Carl Vinston med eskort San Diego för att ombasera till västra Stilla havet och Persiska viken.

I samband med avfärden genomförs Composite Training Unit Exercise (COMPTUEX) utanför Kalifornien. Att COMPTUEX genomförs i direkt anslutning till ombaseringen har enligt uppgift  inte hänt sedan US Navy skickade hangarfartygsgrupper till Irak 2003. Det är inte otroligt att hangarfartygsgruppen kommer att genomföra övningen under förflyttning i riktning Nordkorea.

Samtidigt höjer Sydkorea tonläget och kräver att Nordkorea straffas för sina krigshandlingar. “It’s time to act, rather than speak,” säger president Lee Myung-bak.

När synas korten?

UPPDATERAD 302058A8
The Guardian rapporterar:

"China supports the "independent and peaceful reunification of the Korean peninsula in the long term" and cannot afford to give the North Korean regime the impression it has a blank cheque to act any way it wants, Chinese officials based in Europe said today.
The officials, who asked not to be identified, spoke after the Guardian reported that senior figures in Beijing, exasperated with North Korea acting like a "spoiled child", had told South Korean counterparts China was leaning towards acceptance of reunification under Seoul's control."

Hur reagerar Nordkorea när det sista kvarvarande stödet vacklar och vargarna, i form av amerikanska hangarfartygsgrupper, japanska och sydkoreanska sjöstridskrafter, stryker allt närmare?

UPPDATERAD 011312A8:
En intressant artikel, skriven av John Rydqvist, projektledare för Asiatisk säkerhet på FOI, om de säkerhetspolitiska problemen på den koreanska halvön presenteras på Newsmill.

En annan artikel, skriven av "Nordkorearesenär", pekar liksom många andra på Kina som konfliktens nyckel.

"Vad omvärlden bör sätta sitt hopp till nu är att Kina tar till kraftfulla diplomatiska påtryckningar mot regimen i Pyongyang.


Om någon förväntas kunna sätta press på nordkoreanerna, så är det Kina. Om inte oroligheterna snart får en lösning, är det troligt att Peking rycker kusinen från landet i örat. Med stormaktsambitioner följer ansvar. Nu har Kina all chans att visa omvärlden att man på allvar tar sitt ansvar som en världspolitisk stormakt."


 / Commander

måndag 29 november 2010

Skam på torra land! - kompletterad

Chefsingenjören, en av de mer namnkunniga försvarsbloggarna, beskriver en fullkomlig absurditet på sin blogg. 

Han har sedan en tid varit på väg till Afghanistan med rotation i december. Principfast som han är svarade han nej på att teckna ett nytt anställningsavtal in blanco. Förra veckan under pågående NATO-kurs i Holland mottog han per SMS besked om att inställa sig i Stockholm idag måndag för att delges uppsägningsbesked.

Han blir alltså uppsagd - via SMS - medan han förbereder sig för att åka till Afghanistan med motivet att han svarat nej på frågan om internationell tjänstgöringsskyldighet. Katastrof!

Stå på Dig, CI. Jag hoppas verkligen du orkar dra detta till rättslig prövning.

KOMPLETTERAD 301109A4:

Det skall bli mycket intressant att följa processen och höra FM motivering till uppsägningen, CI pekar tydligt på oklarheterna som råder i frågan.

Beslutet om internationell tjänstgöringsskyldighet var "strategically and financially perverse" för att citera ett antal brittiska flaggmän i en annan fråga. Den negativa effekten av beslutet på FM strategiska attraktionskraft och kostnaden i förlorad kompetens och bad-will för FM kan knappast överdrivas.

Beslutet var helt onödigt att ta i detta läge. När lagen om Utlandsstyrkan upphör vid årsskiftet faller frivilligheten också. Då är det inte någon arbetsträttslig skillnad mellan en kommendering till Boden, Bryssel eller Burundi. Det hade vi kunnat hantera genom normal personalplanering.

Hur FML skall hantera de långsiktiga effekterna av det förhastade beslutet har jag svårt att se.

/ Commander

lördag 27 november 2010

Falklands, sjöbaserat missilförsvar och Korea

De senaste veckorna har det spekulerats i vilka effekter de brittiska nedskärningarna får. Det senaste inlägget är ett antal brittiska flaggmän som kallar beslutet att skrota Sea Harriers för  "strategically and financially perverse" och att beslutet kunde få Storbritannien att förlora Falklandsöarna. "Argentina is practically invited to attempt to inflict on us a national humiliation on the scale of the loss of Singapore. One from which British prestige, let alone the administration in power at the time, might never recover."

Defence Secretary Liam Fox försvarar beslutet med att basering i främmande länder och rätt till överflygning skulle ge Storbritannien möjlighet att ta en "carrier strike holiday" tills  hangarfartyg av QUEEN ELISABETH-klass och F-35C är operativa 2020. Undra om han har bänkat avståndet från närmsta allierad till Falklandsöarna? Någon som känner igen resonemanget från Hkp 14-debaclet?

Danska flottan kommer som det ser ut att låta sina nya fregatter av IVER HUITFELDT-klass ingå i NATO's och Rysslands gemensamma missilförvar. När kommer svenska generaler och politiker inse fördelarna med sjöbaserade luftvärnsrobotar? Bestyckas nästa svenska ytstridsfartyg med Standard-robotar? Så här i juletid kan man väl få önska?

Det senaste från Korea är att Kina gjort ett uttalande om att de motsätter sig alla militära handlingar i deras exklusiva ekonomiska zon. Låter som om kineserna får läsa på vad UNCLOS säger om staters rättigheter och skyldigheter på internationellt vatten...

Nog skrivet, ut i snön!

/ Commander

onsdag 24 november 2010

Sea Power - Praktisk säkerhetspolitik

Nordkorea har, till synes oprovocerat, angripit Sydkorea med artilleribeskjutning och träffat såväl civila som militära mål. 4 människor uppges ha dödats i attacken. Experter diskuterar motivet utan att komma fram med någon klar slutsats.

USA's president uttalar ett tydligt stöd för Sydkorea. Innan andra nationer har hunnit formulera några protestnoter mot attacken, börjar stödet levereras i form av USS George Washington som, mindre än 24 timmar efter attacken, ombaserar från Japan. Tillsammans med henne seglar uppemot 50 andra strids- och stödfartyg, för att enligt uppgift genomföra en samövning med sydkoreanska förband.

I ett slag har US Navy framgrupperat en ansenlig styrka. Ombord USS George Washington finns cirka 90 stridsberedda flygplan, uppdelade på åtta divisioner. Tillsammans med övriga fartyg, bl.a. USS Cowpens (CG 62), USS Lassen (DDG 89), USS Stethem (DDG 63) och USS Fitzgerald (DDG 62), i styrkan utgör de en svår uppgift för Nordkorea att hantera.

På mindre än ett dygn har USA gjort en kraftfull säkerhetspolitisk markering och projicerat ett tydligt hot mot Nordkorea, bara genom att låta en hangarfartygsgrupp ändra kurs.

Det är säkerhetspolitik i praktiken.

/ Commander

måndag 22 november 2010

Värnplikt kontra yrkesförsvar

De senaste dagarna har kostnaderna för yrkesförsvar kontra värnpliktsförsvar debatterats flitigt på bloggar och i media. Upprinnelsen var en rapport från FOI som pekar på att kostnaderna för att hålla ett yrkesförsvar överstiger de av Försvarsmakten beräknade.

Försvarsministern kommenterar detta med att FOI inte tagit hänsyn till de interna rationaliseringar som alla statliga myndigheter är ålagda. Han pekar också på den förstärkning av förbandsanslaget genom överföring av två miljarder från stöd och logistik som regeringen vill göra.

Debatten har därefter i stor utsträckning inriktats på att kritisera beslutet om att göra värnplikten vilande och övergå till ett försvar med anställda och kontrakterade soldater och sjömän, bland annat genom att lista ett antal farhågor, till synes utan bakomliggande kunskap. Låt oss därför se vad vi hade.

Tidigare hade vi ett försvar baserat på ”allmän” värnplikt som skulle ge oss möjlighet att mobilisera hundratusentals soldater och sjömän i händelse av krig. Värnplikten infördes när krig fördes av miljonarméer bestående främst av soldater med förmåga att stå, gå och avfyra ett gevär. Det moderna kriget ställer som alla förstår helt andra krav.

Ett någorlunda effektivt värnpliktsförsvar måste kunna mobiliseras inom några dagar. Moral och anständighet kräver att soldaterna och sjömännen utrustas med modern materiel och de regelbundet kompletteringsutbildas och övas med denna materiel. Detta har FM, helt riktigt, inte ansett sig ha råd med. Kostnaderna skulle bli enorma för att utrusta kanske en halv miljon soldater med modern utrustning och regelbundet utbilda och öva dessa med densamma, tanken svindlar.

I stället utbildades årligen tiotusentals unga män och ett fåtal kvinnor för att därefter, i bästa fall, krigsplaceras i en befattning i vilken de kvarstod några år innan de placerades i utbildningsreserven. I händelse av mobilisering skulle det ta orimligt lång tid att få personal och utrustning på plats och varken utbildningsnivån eller utrustningen skulle hålla måttet. En lång rad av kanonmat skulle bli följden i händelse armén ställdes mot en kompetent fiende. Detta innebar att FM förbrukade cirka 40 miljarder om året på att utbilda personal som inte var fullt användbar – varken under utbildningen, av legala skäl, eller efter mobilisering.

Riksdagen har beslutat att värnplikten skall vara vilande och ersättas med ett system med anställda och kontrakterade soldater och sjömän. Tyvärr är förutsättningarna för detta inte helt klarlagda. FOI pekar på ett antal åtgärder som det bör finns beredskap för med tanke på de många osäkerheterna kopplat till rekryteringsbehov och kostnader. Dessa omfattar 

- ökade försvarsanslag, 
- ändrad struktur på fördelningen av soldater och sjömän, 
- ambitionsanpassningar i personalvolymer, 
- sänkta internationella ambitioner, 
- överföring av pengar från materiel, anläggningar och stödmyndigheter, 
- avveckling av grundorganisation, alternativt
- en kombination av dessa åtgärder.

Det är här riksdag och regering inte tillräckligt väl bäddat för en övergång, bland annat genom att inte medge förbandsnedläggningar. När FM går från att årligen utbilda tiotusentals soldater och sjömän till att utbilda kanske 3-4000 borde det vara möjligt att minska antalet utbildningsplatser. Likaså borde det gå att minska FM overhead i form av personal för ledning och utveckling. HKV är i princip lika stort idag som för 30 år sedan trots att mängden förband och soldater och sjömän minskat drastiskt. FMV har cirka 1500 personer anställda (mer än rikets samlade sjöstridskrafter), en siffra som legat stabilt de senaste åren. Även denna myndighet måste anpassas till det minskade behovet. Listan kan göras lång.

Att kostnaden blir högre med anställda soldater och sjömän torde inte komma som en överraskning för någon. Att FM får ut mer effekt av varje satsad krona verkar dock gått många förbi. En anställd soldat eller sjöman är tillgänglig och användbar för de insatser som statsmakten har behov av, hemma eller långt borta. Kostnaden per TILLGÄNGLIG och ANVÄNDBAR soldat och sjöman torde därmed bli mindre. Där måste man ge Försvarsministern rätt. Om antalet tillgängliga och användbara soldater och sjömän är tillräckligt är en annan fråga. Ett land får det försvar det betalar för och det var länge sedan Sverige avsatte tillräckliga medel för att försvara hela landet mot en kvalificerad motståndare. 

De folkvalda i Sveriges riksdag har beslutat om anslagen till FM, de har också beslutat att det skall bestå av anställda och kontrakterade soldater och sjömän. Kunde de också ge FM verktygen för att anpassa organisationen efter de nya förutsättningarna skulle myndigheten ha förutsättningar för att leverera vad som beställts. Att behålla alla utbildningsplatser tillsammans med överdimensionerade och ineffektiva lednings- och stödorganisationer gör inte detta möjligt. Då blir det endast en tummetott.

Problemet är inte yrkesförsvaret som endast är en naturlig följd av den militära och samhälleliga utvecklingen, problemet är att riksdag, regering och Försvarsmakt inte tar de fulla konsekvenserna av fattade beslut och kraftfullt anpassar organisationen efter uppgiften. 

/ Commander

torsdag 18 november 2010

FM kompetensförsörjning - uppdaterad

I ett gästinlägg på Wiseman’s Wisdoms diskuterar Karl Ydén om Försvarsmaktens kompetensförsörjning. Det är ett mycket intressant inlägg som Ydén avslutar med att ställa frågor om svenska officerare bör studera på universitet och om alla måste läsa samma ämnen, om militär grad skall vara kopplad till befattning snarare än person och om militär personal bör utbildas utomlands. Jag delar till fullo Ydéns uppfattning att kompetensförsörjningssystemet måste förändras och skulle här dels vilja ge frågan ett marint perspektiv och dels peka på tänkbara förändringar.

När det gäller om graden skall vara kopplad till befattningen eller till person säger erfarenheten från sjöstridskrafterna att personal med lägre grad mycket väl kan ha ledande befattningar över folk med högre grad. Detta har prövats med gott resultat! Fänrikar har varit tjänstegrenschef över löjtnanter och kaptener, örlogskaptener har varit underställda kaptener och löjtnanter. Ombord är det huvudsakligen kompetensen som styr vilken befattning en individ innehar - inte graden.

Det är olyckligt om grad skall sättas efter vilken befattning individen innehar, av flera anledningar. Dels är graden en indikation på vilka utbildningar en individ genomgått och visar därmed till del vilka erfarenheter han/hon har även om graden inte tillnärmelsevis upplyser om dennes fulla erfarenhet. Därutöver är graden en markant del av individens yrkesmässiga identitet. Det är troligen därför frågan om omgalonering är en så het potatis. I stället för att ge grad efter befattning bör man tillsätta befattningar efter kompetens, graden är i detta sammanhang underordnad.

Det är vitalt att officerskåren genomgår akademisk utbildning. Dels är det viktigt för att injicera ett vetenskapligt förhållningssätt och främja kritiskt tänkande. Dessutom kan det vara en del i den så omtalade ”folkförankringen” när nu värnpliktssystemet avskaffas. Det är dock förödande om den akademiska utbildningen är likriktad och alla läser samma inriktning - generellt gäller: ju större spridning desto bättre, även om ämnena bör ha någon anknytning till FM verksamhet. Detta talar för det system som finns i många västerländska försvarsmakter, där akademisk examen avläggs vid civila universitet, för att därefter kompletteras med en kortare militär utbildning och vidare tjänstgöring. Den militära kompletteringsutbildningen måste, för att undvika orimligt lång utbildningstid, vara inriktad mot avsedd arena och truppslag. Om den civila universitetsutbildningen genomförs vid något utländskt universitet är det närmast en extra merit.

FM bör sträva efter att rekrytera redan utbildade akademiker till officerskåren för att därefter ge dem för arenan och truppslaget ANPASSAD militär utbildning. Det finns ingen anledning att utbilda någon som skall bli stridsledningsofficer korvett eller Fartygschef på ubåt i ”plutons strid" - han/hon kommer aldrig att se en pluton i strid. Det är kvalificerat resursslöseri att utbilda alla kinesiskt lika.  

Hur skall man då attrahera akademiker till tjänstgöring i FM? Ett sätt är att skriva kontrakt på exempelvis 10 år med erbjudandet att FM betalar 1/10 av personens studielån per år under tjänstgöringstiden.  Detta borde bli betydligt billigare än att utbilda alla enligt samma mall i ämnen som de inte har nytta av.

"Försvarsmaktsgemensam" har aldrig varit en framgångsfaktor. Individuell anpassning är det som ger mest uteffekt i en krympande, konkurrensutsatt Försvarsmakt. 

UPPDATERAD
I en kommentar till Wiseman pekar Anonym på ett grepp som polisen tagit för att rekrytera chefer till "strategisk nivå" - kanske något för FM att överväga?


Se även Chefsingenjören i samma ämne.

/ Commander

onsdag 17 november 2010

Scandinavian Star i repris?

I media rapporteras om färjan "Pearl of Scandinavia" som brandhärjades i morse. Pearl of Scandinavia var på väg från Oslo till Köpenhamn när larmet om brand ombord kom vid sextiden. Färjan befann sig då 2,5 sjömil nordväst om Kullens fyr. En RITS-styrka bestående av sex personer flögs från Göteborg med en räddningshelikopter som troligtvis kom från Norrlandsflyg.

Ombord fanns enligt uppgift 490 passagerare och 161 besättningsmän. Som tur är finns inga uppgifter om skadade och stämningen var lugn ombord. 

Färjan har plats till 2 168 passagerare och 365 bilar. Det är svårt att låta bli att tänka "what if?"

Vad hade hänt om branden hade spridit sig? Vad hade hänt om de 651 ombordvarande varit tvugna att evakueras? Vad hade hänt om fartyget hade varit fullastat med 2168 passagerare? Hur skulle de evakuerats i dåligt väder? 

Det är mer än tveksamt om Norrlandsflyg och danska myndigheter ensamma hade kunnat hantera en sådan operation. Det är sannolikt att vi hade sett Scandinavian Star i repris i kolossalformat.

Nu kan man ju inte försäkra sig mot allt, men ett antal militära medeltunga helikoptrar hade utan tvekan kunnat minska det tragiska resultatet av ett sådant scenario. 

På Norrlandsflygs hemsida finns en artikel med titeln "Till minnet av M/S Estonia - en natt vi inte får glömma" - det tycks vara precis det vi gjort. 

Tur att Norrlandsflyg inte gjort detsamma. 

/ Commander

fredag 12 november 2010

ASC 890 och ubåt till Somalia

Sverige har hittills deltagit i EUNAVFOR Operation Atalanta vid två tillfällen. Först 2009 med ME01 bestående av korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö samt underhållsfartyget HMS Trossö. Därefter deltog vi med ME02 bestående av bl.a. HMS Carlskrona under perioden 2010-04-15--11-15, med ombordbaserad Hkp15 under del av tiden. Vid båda dessa insatser har personal från Bordningsstyrkan vid Amfibieregementet deltagit, vilket är en förutsättning för att kunna lösa styrkans uppgifter.   

Problemet med piratattacker är inte löst utan hotet mot den internationella sjöfarten i allmänhet, och hjälpsändningarna till Somalia i synnerhet, har närmast ökat. Lösningen på problemet ligger självklart inte till sjöss. Det är bristen på fungerande statsmakt i Somalia med därtill hörande nöd och laglöshet som ligger till grund för organiserad brottslighet i form av lönande piratverksamhet. Inte förrän Somalia åter är en stabil stat (eller flera stabila stater) kommer piratplågan att kunna stoppas. Till dess behöver den livsnödvändiga internationella sjöfarten skydd av sjöstridskrafter och det är inte många som tror att EU kommer att avsluta Operation Atalanta i närtid. 

De svenska sjöstridskrafterna ligger i startgroparna för att börja arbetet med att ställa nästa styrka till EU förfogande, om riksdag och regering så beslutar. Tyvärr har marinen inte tillräckligt med ytstridsfartyg och besättningar för att över tiden kunna hålla en styrka i området. För att få kontinuitet krävs deltagande från andra typer av enheter. 

Vilka andra svenska förbandsbidrag kan vara aktuella? Nederländska flottan har deltagit med ubåten HNLMS Zeeleeuw i NATOs Operation Ocean Shield som har till uppgift att bekämpa sjöröveri i havsområdet utanför Somalias kust. Syftet med en ubåt i en operation av denna typ är inte att sänka de fartyg och båtar piraterna använder, utan de uppgifter de är mest lämpade för är underrättelseinhämtning. De kan under lång tid dolt övervaka en hamn eller en kustremsa. Underrättelseinhämtning är något svenska ubåtsvapnet har övat i decennier och det är ingen större skillnad mellan uppgiften att bevaka en sovjetisk utskeppningshamn och en somalisk piratbas annat än hotnivån. Detta är något våra ubåtar genomför skarpt i hemmavatten över tiden och deras deltagande i Operation Atalanta hade varit mycket värdefullt. Deltagandet får naturligtvis inte omöjliggöra deras skarpa verksamhet i närområdet, men det är något Ubåtsflottiljen har hanterat tidigare när HMS Gotland opererade utanför USAs västkust under en längre tid.

Franska flygvapnet ställde i dagarna en E-3F AWACS till EUNAVFOR förfogande för havsövervakningsuppgifter. Ett flertal länder har tidigare bidragit med flygande havövervakning, bland annat Japan, Luxemburg och Spanien. Sverige deltog en period under 2010 med flyg ur Kustbevakningen baserat på Seychellerna. EUNAVFOR operationsområde sträcker sig från Somalias kust till Maldiverna och från Persiska viken till Madagaskar. Flygande plattformar är naturligtvis en förutsättning för att detta enorma havsområde skall kunna övervakas. Det som krävs, utöver flygets inbyggda fart och räckvidd,  är främst elektrooptiska sensorer av hög kvalitet och ett flygplan med lång uthållighet. En spaningsradar med förmåga att detektera och följa små mål är också en fördel. Borde inte ASC 890 kunna bidra till denna övervakning eller har vi helt överlämnat förmågan till flygburen havsövervakning till Kustbevakningen? 

Detta är två exempel på förbandstyper som skulle kunna göra stor nytta i Operation Atalanta. Insatsen skulle uppskattas av många, inte minst av de som är beroende av en fungerande import och export vilket är flertalet av oss - för att inte tala om de miljoner nödställda och svältande människorna i Somalia. Utan skydd av sjöstridskrafter når inte hjälpsändningarna från World Food Programme fram, hjälpsändningar som är livsnödvändiga och förser uppskattningsvis 1.3 miljoner människor med mat varje dag. Här kan även andra förbandstyper göra viktiga insatser. 

/ Commander

onsdag 10 november 2010

Har Arméinspektören kontakt med verkligheten?‏

I senaste numret av Officerstidningen (Nr 8 - 2010) argumenterar Armeinspektören, generalmajor Berndt Grundevik, under rubriken "Vad vill Officersförbundet?".

Först en eloge till armeinspektören för att han över huvudtaget deltar i debatten. Att personal i Försvarsmaktens högsta ledning för fram några åsikter hör tyvärr till ovanligheterna, med undantag för informationsdirektörens leverans av floskler i TV och tidningar.

Armeinspektören kritiserar förbundsledningen för att de inte i debatten för fram det faktum att 95 % av officerskåren "tackat ja" till att omreglera sina anställningsvillkor, utan att de endast fokuserar på de 5 % som inte skrivit på. Det är naturligt att ett fackförbund fokuserar på de som drabbas av detta olyckliga beslut och som förlorar sin anställning. Ett beslut som innebär att personalen med hot om avsked tvingas skriva under nya anställningskontrakt utan att förutsättningarna i form av avtal och övrigt regelverk är klara. Någon liknade det vid att tvinga folk att skriva på ett lån utan att känna till räntesats, amorteringstakt eller bindningstid. Självklart skulle ingen skriva på ett sådant lån, säkert inte heller armeinspektören.

Att beslutet inte bara är olyckligt utan dessutom onödigt verkar ha passerat obemärkt förbi.

Vidare hävdar armeinspektören att "den här typen av felaktig fokusering gör FM till ett åtlöje bland skattebetalarna". Där måste jag ge honom rätt - denna fråga har gjort FM till ett åtlöje bland såväl skattebetalare som anställda. Orsaken till detta är dock inte Officersförbundets utan Försvarsmaktsledningens "felaktiga fokusering".

Kanske bör Officersförbundet uppfylla armeinspektörens önskan om att fokusera på de 95 % som "tackat ja". Officersförbundet skulle kunna göra en medlemsundersökning och ställa frågorna:
- hur många tror du skrev på för att de inte bara är löntagare utan också låntagare?
- omreglerade du dina anställningsvillkor grundat på övertygelse eller av rädsla för att förlora din anställning?
- kommer du att åka på internationell insats år efter år eller kommer du att säga upp dig när saken väl ställs på sin spets?
- tycker du att Försvarsmaktsledningen har hanterat frågan om internationell tjänstgöringsskyldighet på ett bra sätt?
- har ditt förtroende för FM ledning ökat eller minskat på grund av hanteringen av frågan om internationell tjänstgöringsskyldighet?
- tror du att FM ledning kommer att hantera frågan om omgalonering bättre eller sämre än frågan om internationell tjänstgöringsskyldighet?

Det vore intressant att få officerskårens svar på de frågorna.

I TFG 970006 med riktlinjer för vitsord för officerare exemplifieras vad som uppfattas som gott ledarskap bland annat med:
- Förmåga att tillvinna sig förtroende som chef samt att upprätthålla en god anda.
- Omsorg om de underlydande och otvungen kontakt med dem.
- Förmåga att tillvarata de underlydandes kunskaper och erfarenheter samt att skapa en känsla av gemenskap inför förelagda uppgifter.

Det är osannolikt att försvarsmaktsledningen skulle kunna värderas till annat än E (dvs. underkänt) i detta sammanhang.  Skärpning!

Slutligen uppmanar armeinspektören Förbundsledningen att "balansera era skriverier med verkligheten". Bäste armeinspektör - detta är verkligheten!

/ Commander

måndag 8 november 2010

Piratattack mot eskorterad hjälpsändning

Natten den 6 november attackerades för första gången ett fartyg eskorterat av EUNAVFOR, rapporteras på EUNAVFOR hemsida (www.eunavfor.eu).

Petra 1 som var chartrat av AMISOM för att transportera nödhjälp till Somalia eskorterades av SPS Infanta Christina och attackerades utanför Somalias kust av MV Izumi. Mv Izumi hade blivit tagen av pirater den 10 oktober och besättningen hölls som gisslan ombord.

Det spanska fartyget ökade farten och manövrerade för att placera sig mellan Mv Izumi och Petra 1 varvid piraterna avbröt attacken och flydde utan att några skador hade åsamkats varken Petra 1 eller hennes eskort.

Incidenten reser ett antal frågor: var det en medveten attack mot ett eskorterat fartyg eller ett misstag i arbetet? Är det en mer offensiv pirattaktik vi ser? Vilka möjligheter har stridsfartygen att besvara elden med gisslan som mänskliga sköldar ombord på piratfartygen?

Petra 1 har tidigare eskorterats längs samma rutt av HMS Carlskrona.

Totalt har EUNAVFOR genomfört 165 eskorter längs Somalias kust och skyddat leveransen av ca 460.000 ton hjälpsändningar. Tack vare de eskorter som genomförs av EU NAVFOR kan 1.350 000 människor få mat varje dag i Somalia.

För tillfället är 22 fartyg kapade och över 500 personer sitter som gisslan men under 2010 har EU NAVFOR avvärjt ungefär 115 piratattacker mot civila handelsfartyg. Hur livet gestaltar sig för de som är fångna av pirater kan vi knappast ens föreställa oss.

/ Commander

Frågor för en framtida marin.

Riksdagsledamoten Annicka Engblom höll för en tid sedan sitt inledningsanförande till KÖMS, vilket tidigare kommenterats av Skipper.

Skipper har tagit på sig rollen som "djävulens advokat" och ifrågasätter på vilket sätt korvett typ Visby "vässat den marina förmågan". Han/hon pekar på områdena ytattack och ubåtsjakt och menar att vi med kv typ Vby inte till närmelsevis vässat dessa förmågor. Åtminstone inte på ett bra tag framöver. 

Där anser jag att Skipper har fel. Det är utan tvekan en del arbete att göra för att utveckla Visby från version 4 till version 5, installation av sjömålsrobot är ett område. Detta hindrar inte att fördelarna med kv Visby version 4 jämfört med våra äldre korvetter ändå framstår tydligt, inom samtliga dimensioner. Detta har visat sig vid de övningar de hittills deltagit i, fråga bara NRF efter genomförd Brilliant Mariner. 

Plattformarna, med sin storlek och sjövärdighet, kombinerat med effektiva sensorer och den inbyggda smygtekniken gör dem synnerligen lämpliga för ytstrid i kustnära farvatten. Att själva roboten ännu ej är installerad ombord förtar inte effekten av dessa fördelar. 

Detsamma gäller undervattensstriden. Utan att gå in på detaljer kan det poängteras att kv typ Visby har uppnått helt andra akustiska signaturer än sina föregångare. Detta gör att nya taktiska möjligheter öppnar sig. 

I övrigt delar jag Skippers analys av anförandet.

Engblom pekar, helt riktigt, på de utmaningar som FM står inför när det gäller sjöstridskrafternas utveckling där de två viktigaste är antal och storlek på enheterna och tillgången på personal. 

Ökning av enheternas antal och storlek är en utveckling som måste till för att FM skall kunna lösa de uppgifter som regering och riksdag ställer på den, kopplat till sjövärdighet och uthållighet. Fartygen måste ha ett fartområde som medger förflyttning till och från aktuella operationsområden och de måste kunna ligga längre tid till sjöss oavsett väder.  Sjöoperativ, ombordbaserad helikopter är en integrerad och självklar del av alla marina operationstyper, avsaknaden av densamma är förhoppningsvis en olycklig parentes i den svenska marina historien. För att realisera detta krävs tydliga prioriteringar inom FM, såväl avseende ekonomiska medel som inriktning av verksamheten. När får vi se dessa prioriteringar?

Avseende tillgången på personal är det en stor fråga som berör många områden, där inte alla har några självklara lösningar. Ett område där lösningen framstår tydligt är personalramarna. Om förbanden i sina ramar endast har en officer eller sjöman per befattning innebär det att fartygen endast kan utnyttjas en begränsad del av tiden eftersom det ,  oavsett arbetstidsavtal, endast finns ett visst antal timmar arbetstid per år. Dessutom tar ramarna inte hänsyn till sjukskrivna, föräldralediga eller personal tjänstlediga för förtroendeuppdrag. Varje sådan frånvaro lämnar en befattning tom ombord eller i nödvändiga stöd- och ledningsfunktioner. Detsamma gäller för de bemanningsuppdrag som förbanden åläggs - varje bemanningsuppdrag lämnar en lucka i förbandet. 

I stället för att begränsa personalramarna och därmed omöjliggöra ett rationellt utnyttjande av de stora investeringar som våra fartyg de facto innebär, måste personalramarna utökas till medge mer än 100% bemanning av våra enheter, såsom exempelvis HMS Orion är bemannad. Då kan enheterna utnyttjas på ett ekonomiskt sätt som ett säkerhetspolitiskt verktyg, hemma och långt borta. Det första steget är att utöka personalramarna, det andra att fylla raderna i PRIO med individer med rätt kompetens. Detta kommer inte att bli lätt men det är definitivt omöjligt om inte ramarna först ökas.

/ Commander

torsdag 4 november 2010

Europeisk expeditionskrigföring?


Till att börja med måste man definiera vad man menar med "europeisk". Är det västeuropeisk man menar så torde svaret bli ja, de västeuropeiska nationernas förmåga till expeditionära operationer kommer att reduceras. Om man däremot tolkar "europeisk" i dess vidare form ser man att exempelvis Ryssland utvecklar  en ökad förmåga, bland annat genom anskaffning av fartyg av Mistral-klass.

Expeditionär krigföring är i allt väsentligt beroende av tillgång på anpassade sjöstridskrafter för dess genomförande, exempelvis hangarfartyg och olika typer av landstigningsfartyg. Sådana finns bland annat i den franska flottan och såväl Italien som Spanien utvecklar eller vidmakthåller en hangarfartygsförmåga. Landstigningsfartyg finns i flera västeuropeiska flottor. Förmågan reduceras med det brittiska ställningstagandet men kommer att finnas kvar, eller ökas, inom andra europeiska flottor.

Vidare ställs frågan hur denna utveckling kommer att påverka svensk utveckling av vårt koncept för expeditionära operationer. Förhoppningsvis i väldigt liten utsträckning. Att våra förband måste kunna användas utanför svenskt territorium tillsammans med andra är en utveckling som måste fortsätta, inte minst med anledning av solidaritetsförklaringen. Att däremot försöka bygga upp en självständig expeditionär förmåga är inte realistiskt och en farlig väg att gå för en liten nation som Sverige. Risken att det endast blir en kostsam men oanvändbar halvmesyr är överhängande. Detta är något att ha i åtanke vid anskaffningen av nästa klass av stödfartyg - vilka är  behoven? Fylls behoven bäst av fartyg av typen Rotterdam eller av typen Absalon?

/ Commander

tisdag 2 november 2010

HMS Gladan och HMS Falken - heliga kor?


I en kommentar till ett tidigare inlägg rörande Högvakt med stående sjöstridsförband säger Anonym 09:59 ”Man kanske borde ställa skonerterna för att frigöra personal och resurser… - Att slakta den heliga kon.” Denna åtgärd frigör inte några nämnvärda resurser då bemanningen ombord är minimal och kostnaden för driften av fartygen är begränsad. Behovet av fartygen har inte heller minskat. Tvärt om är det större än någonsin.
 
Från december 2010 är samtliga strids- och stödfartyg bemannade med anställda besättningar. Alla befattningar ombord är insatsbefattningar med målet att ha stående tillgängliga insatsförband, helt i linje med inriktningen från riksdag och regering.
 
De elevbefattningar som tidigare fanns ombord i våra äldre stridsfartyg finns inte längre och det finns ingen möjlighet att bereda plats för elever ombord. Nytillträdd personal måste i stället vara grundutbildad på individnivå för att kunna verka ombord.
 
HKV har beslutat att Grundläggande Militär Utbildning (GMU) skall vara kinesiskt lika inom Försvarsmakten utan möjlighet till några arenaspecifika anpassningar. Detta innebär att GMU är en ren soldatutbildning och med nuvarande utformning av GMU krävs omfattande kompletterande utbildning för att göra de provanställda sjömännen mönstringsbara ombord.
 
Rekryterna som kommer ut från GMU kan inte tjänstgöra ombord då de inte genomgått nödvändig  utbildning t.ex. grundläggande sjösäkerhetsutbildning, rökdykarutbildning, SERE A ”Flotten” etc. De är heller inte prövade till sjöss och det är därmed okänt om de har förutsättningar för att tjänstgöra på något av våra insatsförband.
 
Kompletteringsutbildningen, omfattande grundläggande sjömansutbildning samt yrkesutbildning, innebär såväl teoretisk som praktisk utbildning på Sjöstridsskolan men kommer även att kräva praktisk sjötjänstgöring. De enda lämpliga plattformar där denna del av utbildningen kan bedrivas är våra skonerter. Övriga fartyg är insatta i nationella eller internationella insatser eller står i hög beredskap för detta. Detta är en verksamhet som kommer att behöva genomföras mer eller mindre kontinuerligt då strids- och stödfartyg behöver en jämn ström av personal för att hantera avgångar bland GSS orsakat av exempelvis uppsägningar, långtidssjukskrivningar och antagning till officers- och specialistofficersutbildningar etc.
 
Behovet av HMS Gladan och HMS Falken som utbildningsplattformar för att göra GMU-soldater till örlogssjömän är alltså större än någonsin. Alternativet är att med jämna mellanrum dra ur korvetter, minröjningsfartyg och stödfartyg ur pågående insatser för att bedriva grundläggande sjömansutbildning – ett alternativ som är ohållbart ur såväl ett ekonomiskt som ett operativt perspektiv om vi skall ha ett insatt insatsförsvar.
 
/ Commander

Afghanistan

I går presenterade statsministern och delar av oppositionen en uppgörelse om det svenska engagemanget i Afghanistan. Till att börja med kan man gratulera regeringen till att de lyckats få en överenskommelse till stånd och ge en eloge till S och MP för att det tar del i ansvaret för den svenska politiken. 

Det är positivt med en bred uppgörelse i en så viktig fråga.

Det är däremot olyckligt att de presenterar en tidsplan med tydliga årtal. Det är inte möjligt att idag göra den utfästelsen. Statsministern öppnar dock för att läget på marken kommer att få påverka tidsplanen. En insats som ISAF måste ha ett "end state" som målsättning, inte ett "end date". Att presentera ett sådant är endast att spela motståndarna i händerna. 

Ett annat olyckligt inslag är att de verkar hålla fast vid den magra personalramen som redan nu är kritiskt låg. Om det dessutom inom samma ram skall tillföras medevac-förmåga och kanske UAV blir numerären för verkansdelarna farligt låg. 

Hursomhelst - det är bra att det fattats en bred överenskommelse, även om den måste ändras och anpassas beroende på hur verkligheten på marken utvecklar sig. 


/ Commander